Carolin Asadour: "När jag målar försvinner all smärta"

2022-05-06

Carolin Asadour målar rakt från hjärtat. I sina målningar lägger hon livets svåra erfarenheter men också en stor glädje. 

Carolines resa mot konsten började efter en sjukhusvistelse. Hon målade mycket som ung men efter gymnasiet tog jobbet mer plats och måleriet lades åt sidan. Tills det en dag tog stopp och hon gick in i väggen. Efter två veckor på sjukhus flyttade hon hem till sina föräldrar. 

– Det var en jobbig period och svårt att återgå till det normala. Men mina föräldrar är fantastiska, de köpte staffli och färger och dukar och det var i den stunden som min resa med konsten började. 

År 2012 började Carolin skapa försiktigt genom att måla av saker. I början upplevde hon det som skrämmande att blotta sig själv genom konsten. 

– Jag målade One Lady och det var den första målningen som jag visade för folk. Den handlar om att kunna acceptera mig själv precis som jag är och omfamna alla mina diagnoser och vara tacksam för mina erfarenheter, både svåra och lätta. Med tiden började jag släppa på garden och då fick jag fram mina känslor på duken på ett annat sätt. Det finns många svårigheter med diagnoserna men de är mina erfarenheter och mitt bränsle, det är därför jag vet att jag kommer måla hela mitt liv. 

Många upplever Carolins målningar som färgstarka och glada men under det samsas många andra känslor. 

– Under min livstid har jag fått kämpa med olika svårigheter. Jag använder inte huvudet utan målar med hjärtat och känslorna. När jag är rädd, ledsen eller förvirrad är det bästa att få ner känslorna på duken, det är så befriande, men de målningarna behöver jag bearbeta lite längre. Många uppfattar inte min konst som ledsam eftersom jag har mycket färger, men jag målar känslor och starka känslor är mycket färger för mig. Kanske kan min sorg kan vara någon annans glädje.

Carolin lider av muskelsjukdomen Fibromyalgi som orsakar mycket smärta i kroppen. När hon målar är den som bortblåst.

– När jag målar försvinner all smärta. Sedan, när jag är klar, kommer den tillbaka igen och jag får kramper och domningar. I vanliga fall har jag en skakig hand på grund av medicinen jag tar men när jag målar och hamnar i den här andra världen kan jag måla raka linjer. Det är riktigt coolt.  

Hon arbetar med vad hon kallar känslotavlor och porträttavlor. Båda sorterna är självporträtt men på olika sätt. 

– Känslotavlan målar jag när jag behöver tömma på känslor. Jag tar en duk, akrylfärg och pensel och bara målar utan planering. Handen får göra precis som den vill. Till självporträtten får jag alltid en idé som jag skissar ner på papper, sedan ritar jag upp det på duken och målar därefter. Det är abstrakt men med raka linjer så jag kallar det för perfekt abstrakt. 

"Diagnoserna är mina erfarenheter och mitt bränsle, det är därför jag vet att jag kommer måla hela mitt liv."

En tavla hon länge velat måla var skyddshelgonet St Charbel, en libanesisk präst och munk inom den maronitiska kyrkan.

– För några veckor sedan var det något som sa till mig att jag skulle måla honom. Jag känner att han ger mycket positiv energi när jag tänker på honom. Han utförde många mirakel under tiden han levde och efter sin död. 

För Carolin är det viktigt att försöka göra saker utanför sin comfort zone, det är då hon upplever att man lär sig något nytt, vare sig det är positivt eller negativt. 

– I framtiden skulle det vara riktigt fantastiskt att klara mig ekonomisk på min konst. En dröm jag har är att lära ut till barn. Jag har syskonbarn som jag har målat med sedan de var små. Jag har lärt dem att det inte finns något rätt och fel i konst utan att man får bestämma själv hur ens egna målningar ska bli. Att få vara med och utveckla deras konst från att de är små är så häftigt. Min systerdotter blir inspirerad mig och jag av henne. Man kan lära sig av varandra oavsett ålder. 

Målningen Röda tårar är ett av verken som länge legat i topp på Artportables trendandelista. Den målade hon under en särskilt tung period. 

– Jag mådde jättedåligt där. Ibland känns det som att Gud har skapat mig för att lida så att min konst kan bli bra. Det var en annan sorts tavla än vad jag brukar göra men jag målar känslor och känslor är olika hela tiden. Jag har ingen speciell stil, jag är allt och ingenting så jag kan inte säga att ”det här är jag”. Men min konst är allt för mig: mitt barn, min man, min hälsa, min bästa vän. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte och det är helt okej. Måleriet utvecklar mig och jag är tacksam och ödmjuk. Jag känner att jag växer och utvecklas av min konst och min konst växer och utvecklas av mig. 

Matilda Wirström

Hitta din originalkonst på